Skriven den 8 augusti och uublicerad den 3 september 2008 i Lokaltidningen Svedala.
Jag bryr mig inte så länge jag har YouTube
För en gångs skull tänker jag inte vara bitter utan istället fokusera på det sköna i livet. Nostalgi. The good kind. Kalla mig för all del sentimental, för i skrivande stund sitter jag nämligen och upplever den största nostalgitrippen någonsin. Jag snackar klipp från gamla barnprogram på YouTube. Julkalendrar särskilt. Oslagbara klassiker som Mysteriet på Greveholm, Jul i Kapernaum och Pelle Svanslös. Program med hjärta. Med själ. Old school stuff. Program vars like helt enkelt inte existerar längre.
Den sista julkalender jag ens såg ett avsnitt av utspelade sig långt åt helvete uppe i luften bland molnen och det var en massa dockor och skit som pratade. Det var kallt, opersonligt och förmedlade inte några som helst julkänslor alls. Det var filmat framför en greenscreen i en studio någonstans. Tänk er ett nittiotal av ljuva televisionsminnen och tänk er sedan min jävla besvikelse när jag såg de där fem minutrarna av den där såkallade julkalendern det där året. Jag är förtfarande i chocktillstånd. När jag klickar mig vidare på YouTube hittar jag också vinjetten till Skymningssagor, ni vet det där programmet som alltid började med ett miniatyrberg som snurrade till sömnig vaggvisemusik samtidigt som ett litet modelltåg tuffade på en räls som sträckte sig runt hela modellen. När berget slutade rotera zoomade kameran in på en av de olika små modellhusen på modellberget. Då och då zommades ett falurött gammalt svenskt litet hus in och det betydde ofta, men inte alltid, att det var en Pettson-saga på gång. Jag får ärligt talat gåshud när jag tänker på det.
Det må vara den största klischén någonsin, men svensk teve är inte vad den brukade vara. Innan hade vi kära SVT som tog hand om barnprogramsbiten på kvällarna. Nu har vi Disney Channel, Playhouse Disney, Cartoon Network, Nickelodeon och något skit som heter Jetix. Utöver SVT. Till och med TV4 sänder ju något. Och vi snackar inte längre varma, mysiga barnprogram. Vi snackar fullständigt hjärndöda, 3d-animerade bollar som hoppar omkring och försöker lära ettåringar att skriva och läsa. BOLL. PENNA. SOL. JIPPIIIIE, TUBBIEGRÖT! Kanalerna själv säger att det är pedagogiskt. Jag säger att det är bullshit. Okej, min tid framför Bolibompa är definitivt över för väldigt många år sedan. Ändå kan jag inte rå för att bli så vansinnigt irriterad när jag ser dessa idiotprogram gå varma där hemma. Fråga min syster.
Jag placerar mig i fåtöljen och sätter igång Skymningssagor-klippet på YouTube. Berget snurrar. Tåget tuffar. Sömnmusiken sätter igång. En välbekant voice over börjar prata. “Sagan om pannkakstårtan” säger rösten och betonar kak, tår och tan lite extra. “Sagan om pannKaksTårTan”. Gåshud. Och så börjar han igen.
“Det var en gång en GUBBE som hette PETTSON. Han hade en KATT som hette FINDUS. De bodde i ett litet RÖTT hus med SNICKARBOD och HÖNSHUS och VEDBOD och UTEDASS… och TRÄDGÅRD.”
Vid närmare eftertanke bryr jag mig inte så mycket om vilka barnprogram som sänds idag. 00-talisterna kommer kanske känna samma sak för dagens teveprogram när de blir äldre som jag känner för 90-talets. De kan ha sin barndomsförödande skitteve i lugn och ro. Jag bryr mig inte, åtminstone inte så länge jag har YouTube.
